Give me time to realise my crime

Såg the Wedding Singer igår. Fina 80s låtar.

Mitt ansikte känns alldeles rött och svullet. Kroppen obekväm. Sån obehaglig känsla som inte försvinner.

Igår pratade vi telefon. Det var som det inte gått två månader. Jag vet inte om det var bra. Jag har inget omdöme längre. Jag vill bara att det ska hända lite bra saker snart. Ett tecken. När jag bara känner och inte tänker med huvudet saknar jag honom. That is a fact.

Nu ska jag hem till mamma och pappa.

Hejdå